Ett axplock från den franska upplagan av brittiska Marie Claire som finns till försäljning i Paris denna torsdag den 16 maj:
Som ni ser är kvinnor starka, tänkande, drivna, begåvade, kapabla människor som äter mycket protein för att bygga starka kroppar att använda till sånt de själva vill. Detta till skillnad från grabbarna nedan som fullkomligt saknar handlingskraft, egen vilja och mål i livet.
They say that there are no stupid jobs
Me, I make holes in tickets
Jag är i Paris i för att arbeta i två veckor och hyr en lägenhet mellan 19e och 20e arrondissement. Igår upptäckte jag till min glädje att min hållplats Porte des lilas är stationen där denna briljanta och arbetskritiska video (se den) från 1958 av Serge Gainsbourg utspelar sig.
There is something that’s driving me crazy,
Something that’s making me take a gun
To make myself a little hole,one last little hole,
A little hole,a little hole, one last little hole
And they’ll put me in a big hole.
where l will never hear anymore talk of holes
Never of holes
little holes, little holes.
När elvans linje förlängs 2019 kommer enligt uppgift en av de nya hållplatserna döpas till ”Serge Gainsbourg” och en staty resas till minne av Le Poinçonneur och dess kompositör.
När Språkrådet upphörde med sin rekommendation att stava internet med stort I trodde jag att vi tog ett steg bort från föreställningen om internet som någon slags främmande naturkraft. Men, nja. Vår internetsyn har effekter på allt från distribution och kostnader till utbredning av näthat och prioriterad internetforskning.
På vårt hotell i Trondheim var det någon stackars anställds uppgift att varje morgon skriva ut dagens internetkoder, klippa dem i rektanglar och lägga dem i en skål i receptionen. Hotellgästerna hämtade lapparna och knappade in koderna i datorer och telefoner. ”Du är nu på Internet” hälsade Telenor.
Internet hade liksom rematerialiserats där på hotellet, tagit ett steg tillbaka till tiden då internet hade en på- och avknapp och ett eget ljud. Detta fick mig att tänka på hur vi håller liv i vissa ritualer som upprätthåller internet som Internet med stort i, något som löper vid sidan av verkligheten, snarare än en del av verkligheten. Detta trots att internet blivit lika självklart för många som vatten i kranen och el i väggen.
Förenklat ser jag två huvudsakliga motdiskurser vad gäller internet: Å ena sidan internet som allsmäktigt och lösningen på det mesta (”Twitter orsakade den arabiska våren”, ”Nu är alla sin egen publicist!”) och å andra sidan internet som ”något annat” där den vanliga världens föreställningar och regler liksom upphör att gälla.
Först nu tycks polisen ta initiativ till att på allvar närvara på internet, inte enbart i PR-syften utan som faktiska väktare av svensk lag. Fortfarande skriver män hot om grovt våld mot kvinnor utan att förstå att meddelanden på nätet har reella effekter. Fortfarande kommer självutnämnda sociala medier-experter undan med ytliga och ibland felaktiga spekulationer förklädda till sanningar. Fortfarande går en del forskning igenom systemet trots att den bygger på taskig empiri (min iakttagelse), eftersom reviewarna inte är lika hårda på ett forskningsfält som ännu inte satt sig (min spekulation).
Jag har inte tänkt tanken fullt ut ännu, men: Hur vi talar om och organiserar internet är ofrånkomligt och nära förbundet med huruvida vi betraktar handlingar på internet som verkliga eller overkliga. Är det inte förunderligt att något som är så verkligt fortfarande betraktas som något så overkligt?
Vad tycker du?
“These runners just finished and they don’t have legs now,” said Roupen Bastajian, 35, a Rhode Island state trooper and former Marine.
Bomber har detonerat vid målgången till Boston Maraton och jag känner mig ovanligt emotionellt engagerad i en geografiskt avlägsen händelse. Kanske beror det på att jag inför loppet följde en uppsnackstråd inför Boston på Jogg.se, en diskussion som nu ersatts med ett samtal om hur detta påverkar upplevelsen av tävlingar i framtiden. På Twitter påpekas, i vanlig ordning och mycket riktigt, att denna typ av dåd sker frekvent i andra delar av världen och det hävdas att vi är fåfängt selektiva i valet av föremålen för vår sympati.
Ja, det är vi kanske.
Ur ett kollektivt och solidariskt perspektiv är det avskyvärt att en händelse i USA alltid får större utrymme än motsvarande händelse i mindre utvecklade och för många svenskar kulturellt avlägsna delar av världen. Det finns i den (nödvändiga) nyhetsvärderingen en skevhet, där vissa fönster öppnas in i vissa ”verkligheter” medan andra förblir stängda.Alla kan inte engagera sig lika mycket i allt alltid, så vi prioriterar.
Eller, medierna prioriterar åt oss i ett första led och vi prioriterar i ett andra led. Händelsen i Boston uppfyller sex av Hvitfelts nio nyhetskriter:
Nyhetskriterierna kommer inte ur tomma intet utan relaterar till människors intressen och ibland makabra dragning till det extrema runt omkring oss. Samtidigt som nyhetskriterierna är ett försök att systematisera någon slags mänsklig intresselogik, finns en risk att de reproducerar och befäster människors intressen som om de vore av naturen givna. (Ju mer medier rapporterar om USA desto mer ”kulturellt nära” blir det ju och ju mer vi får se av vardagslivet i Gaza desto mer sympati känner vi kanske med de drabbade och desto mer ”relevant” skulle kanske nyheter från området bli.)
Men någonstans, tänker jag, ska vi kanske inte banna oss själva för mycket för att vi sympatiserar med situationer vi kan se oss själva i.
Att jag mår dåligt över dåden i Boston beror på att jag själv sett mållinjen framför mig och hört den påhejande familjen vid sidan av spåret. Inte i Boston, men i likartade sammanhang. Jag mår dåligt på grund av det ofattbara glappet mellan denna vårtradition där ekonomiska, sociala, kulturella, åldersmässiga, genusrelaterade olikheter och konflikter satts åt sidan till förmån för löpningen, och detta blodbad som sannolikt är något slags vedervärdigt politiskt slagträ.
Jag mår dåligt av kontrasten i att människor vars ben förvaltats och vårdats med större omsorg än de flestas, ben som nyss bar dem 4,2 mil, nu är bortsprängda.
Varför provocerades jag så av Länsförsäkringars kampanj (som igår spreds via Supersnippan på Facebook)? Varför är det just denna, bland mängder av stereotyp reklam och kommunikation, som skyndat på min puls under hela tiden jag skrivit detta inlägg?
Jag provoceras av att de haft all möjlighet att vara subversiva men istället är så oreflekterat normativa.
Jag provoceras av hur kvinnan och mannen regisserats in i helt olika karaktärer. Jag provoceras av kvinnans avväpnande leende och av handen som försiktigt rör vid ansiktet. Intill står mannen med armarna i kors, brett mellan benen och blicken spänd i kameran. Här står han och duger i all sin enkelhet. Allt är kurs 1A i traditionell framställning av handlingskraftiga män och passiva kvinnor.
Jag provoceras av att denna typ av kampanjer går igenom flera led av diskussion utan att ifrågasättas, vilket i sin tur får mig att oroas över en alarmerande brist på normkritik i marknadsförings- och kommunikationsutbildningar. Alternativt borde jag oroa mig över hur normkritiken de lär sig hos oss kastas i soptunnan när yttre faktorer tillkommer i en faktisk arbetssituation.
Jag provoceras av att detta (se ovan) är ett resultat av ett hävdat försök att komma bort från kostymmännen i marknadsföringen. Jag provoceras att vi inte kommit längre än till dessa motsatspar där det givna sättet att distansera sig från en bankkostymman är att presentera en Marilyn-figur (en Mimmi) och framställa henne som fullkomligt aningslös i förhållande till sin omgivning. ”Äga en bank? Petit moi?”
Ok. Låt tjejen i bilden vara en pingla då, men byt ut texten. John Fiske kallar det för ett kommutationstest – byt ut ett bärande tecken i en bild mot ett annat, och se vilken betydelseförskjutning som sker. Vad händer om du byter bildtext? Om han ler och om hon är sammanbiten med armarna i kors? Genom att byta ut betydelsebärande tecken kan du komma åt bildkompositionen och myterna som bilden bär och reproducerar. Testa.
Till sist provoceras jag av de som inte ser hur detta ytterst hänger ihop med de låga förväntningarna jag möter när jag går in i en föreläsningssal med nya åhörare, eller när människor uttrycker sin förvåning över min kunnighet inom vissa halvavancerade områden.
Klart som fan det hänger ihop.
Uppdatering 21:26:
Under dagen plockade Länsförsäkringar bort kampanjen. Gott så. De utvecklar längre fram i artikeln vad som är problematiskt, men inleder med att de är ledsna för hur detta ”mottagits”. Detta är ett vanligt uttryck i samband med pudlar. Sexism, eller rasism för den delen, är emellertid inget som ”väcks till liv” först när människor reagerar, utan något som finns inbäddat i kommunikationen, även när ingen ryter ifrån. Det är då de förtryckande mekanismerna verkar som mest effektivt.
”Ändrar sig inte Namnverket kommer han att ansöka om att få byta namn till Hanning.”
Detta inlägg av Språkrådet, publicerat första april, är ett exempel på en fantastiskt subtil kritik som jag knappt trodde att offentliga institut obemärkt kunde ägna sig åt. Henning Marklund 75 som persona sammanfattar varje aningslös kritiker av henbegreppet som jag fallit i diskussion med. Det är när aprilskämt ligger precis på gränsen, när bara nyanserna och de försiktiga överdrifterna avslöjar om det är sanning eller lögn, som de blottlägger hur absurd verkligheten har blivit (eller alltid varit).
Svenskarnas intresse för löpning har ökat kraftigt under 2000-talet; antalet anmälda till Göteborgsvarvet dubblerades exempelvis mellan år 2000 och år 2010. I genomsnitt 32 % av alla anmälda till Göteborgsvarvet är kvinnor och cirka 40 % i Blodomloppet. Siffran 40 % är för övrigt återkommande även i amerikanska maratonlopp.
Jag satt nu i veckan och sökte skotest på nätet. Jag har sysslat med löpträning i omkring tio år och är i allra högsta grad en bekvämlighetstränare. Jag springer milen på 51-52 minuter under tävling men ska göra en helhjärtad satsning på att komma under 50 inför sommarens lopp. Men det var först när jag satte mig och googlade kvinnor och löpning som jag uppfattade hur problematisk kvinnlig löpning varit historiskt och att utvecklingen av löparskor för kvinnor fortfarande verkar halta. Jag googlade vidare och hamnade på sr.se:
Kvinnors rätt till löpning har varit en lång kamp. Maraton var länge slutna mansklubbar och den olympiska kommittén ansåg så sent som i början av 1980-talet att kvinnor inte var fysiskt kapabla att springa längre sträckor. Det fanns till och med doktorer som intygade att livmodern kunde trilla ut på springande kvinnor.
1966 sprang Bobbi Gibb Boston Marathon i syfte att överbevisa arrangörernas påstående att kvinnor inte var kapabla att springa 42 kilometer. (1966. Elva år efter att Rosa Parks vägrade kliva av bussen. Tre år efter I have a dream. Två år innan Martin Luther King mördas. Två år innan studenterna gör uppror i Paris. Tre år innan Woodstock.) Denna motståndshandling väckte en vilja hos många kvinnor och föranledde vad som kommit att kallas ”The Boston incident” 1967.
Kathrine Switzer anmälde sig 1967 till samma lopp som Gibb sprungit året innan. Hon hade anmält sig med enbart sina initialer, men identifierades under loppet som kvinna varpå funktionären skrek ”get the fuck out of my race”. My race. Händelsen fångades på bild och gav upphov till en debatt om kvinnors rätt till löpning. Switzer började sedermera arbeta med dessa frågor och arrangerade bland annat lopp för enbart kvinnor. Först 1972 öppnades Boston Marathon för kvinnliga deltagare.
Något senare, under 1980-talet och i Kvinnor kan-anda, startades även svenska lopp för enbart kvinnor. Enligt etnologen Karin Lindelöf saknar dock de svenska loppen den feministiska anda som de amerikanska loppen drevs av. De svenska tävlingarna har istället blivit jippoliknande tillställningar med give-aways och klämkäcka manliga konferencierer. (Läs mer här.) Jag har sprungit både tjejlopp och blandade lopp och har själv irriterat mig på Clabbe af Geijerstams skojfriska pladder. Det blir lite ladies night över en upplevelse som har potentialen att vara stärkande (att göra saker i grupp med andra tjejer är ofta just stärkande).
Trots att det är närmast oproblematiskt att som kvinna löpträna i Sverige i dag, tycks marknaden fortfarande ligga efter. På nätet finns en mängd skotest för män. Dessa kallas i regel ”Shoe test”. Mansskon framställs således som den riktiga skon, medan kvinnoskor är någon slags variant av mansskon (”Shoe test: women”). Forskning om människans fysik har genom historien främst genomförts på manskroppen vilket gör att många föreställningar om människans fysik visat sig ogiltiga för kvinnor. Forskning om kroppen och löpning är inget undantag. Kvinnor springer annorlunda än män, men utvecklingen av skor för kvinnor ligger efter. 2009 sa före detta landslagslöparen Tommie Nordh till Marathon.se:
Vi har sett några försök under åren att verkligen utveckla skor speciellt för kvinnor. Redan 1984 hade Brooks en modell anpassad för bland annat kvinnors större Q-vinkel, säger Tommie Nordh. Men när jag går igenom 2009 års skotest så har det ändå inte hänt egentligen någonting.
Jag brukar inte länka till företag som säljer en produkt, men detta inlägg av skotillverkaren Asics belyser just bristen på forskning och behovet av anpassade produkter: ”Fram till nyligen var de flesta löparskor för kvinnor helt enkelt mindre versioner av herrskor.”
Det infinner sig en viss sorg varje gång jag påminns om hur nedprioriterad forskning och anpassning efter kvinnors behov är, eftersom varje sådant misslyckande är en påminnelse om mansnormen. Människan är en man, kvinnan är en variant av mannen. Revben, lustgård, ormar, äpplen.
Jag är väldigt intresserad av statistik kring hur vanligt löpning är bland män och kvinnor i Sverige i dag. Tävlingar säger ju något, men jag föreställer mig att män har en högre benägenhet att anmäla sig till (mix)tävlingar, varför det kan vara missvisande. Min gissning är att kvinnor springer lika ofta, om inte oftare, än män (vilket hänger ihop med idealet om slanka kvinnor och muskulösa män) men jag kan ha fel. Skriv gärna en kommentar som du har siffror som kan intressera mig.
Och framför allt, ha en trevlig löpvår!
Vi ses på Blodomloppet i Umeå den 28 maj (när jag springer milen på 49 minuter).
Se en intervju med Kathrine Switzer på Youtube här.
Förresten, läs om hur kvinnor utesluts från tävlingslopp i Gaza år 2013.
För fem år sedan skrev Helene Larsson och jag en b-uppsats om framställningen av flyktingar och asylsökande i lokalpress. Med anledning av diskussionen kring den tacksamme flyktingen, tänkte jag publicera en sammanfattning av våra slutsatser.
I fem av 44 artiklar får flyktingar själva uttala sig. Vid de få tillfällen som flyktingar faktiskt kommer till tals i längre personporträtt, möter vi den tacksamme, integrerade flyktingen, någon som väl förvaltat de möjligheter som ett gästvänligt Sverige erbjuder, som lyckats trots sin bakgrund, mot alla odds. Endast dessa exempel förefaller ”värdiga” ett personporträtt.
Fokuseringen på dessa specifika flyktingar, sättet de framställs på och att deras hemländer representeras som binära oppositioner till Sverige, blir sätt att bekräfta Sveriges självbild som ett, för att använda Ylva Brunes (1996) ord, ”naturskönt drömland och ett modernt himmelrike”. Genom varje skildring av den tacksamme flyktingen reproduceras föreställningen om Sveriges som ett tolerant och välkomnande land.
Hey. I’m gonna have an exhibition here in two weeks.
Really? I’m gonna have a performance here in three weeks. I’m
Gonna throw chairs around and then i’m gonna throw myself
Around and then i’m gonna cut myself 23 times.
Really? I haven’t had a shag in like 23 minutes.
Really? I haven’t had a job in like ten years.
Really? I used to live without electricity for ten years.
Really?? I used to share a squat with nina hagen in camden, and
she used to make pizza out of dead cats.
No Bra‘s Munchaussen från 2006 är något av den bästa populärkulturkritik som skrivits på senare år. Här finns låten och här finns texten. Flight Of The Conchords har gjort några goda bidrag i samma genre:
David Guetta (2009):
”The way that booty movin’ I can’t take no more
Have to stop what I’m doin’ so I can pull her close
I’m tryna find the words to describe this girl
Without being disrespectful”
Flight of the conchords (2008):
”I want to tell her how hot she is
But she’ll think I’m being sexist
She’s so hot, she’s making me sexist, bitch.”
Idag deltog jag på inbjudan av Annakarin Nyberg i en workshop i syfte att utveckla Umeåbaserade bloggaren Underbara Claras verksamhet. Att tvingas omsätta mina teoretiska resonemang om publikuppfattningar och nätgemenskaper till faktiska projekt var minst sagt nyttigt.
Jag upplevde något liknande när jag under 2012 arbetade i projektet Normstorm. Jag bidrog med inslagen om medier och (o)jämställdhet i denna webbaserade utbildning i jämställdhet och kokade ner en A-kurs i MKV till tio minuter inläst text med illustrationer.
Hur ska vi nå ut med forskning och få nytta av våra teorier, om vi inte kan kommunicera dem till det omgivande samhället och omsätta dem i praktik?
Jag har samlat 41 forskare framför bokhyllor. Låt mig förklara varför.
En humanioraforskare och tillika mamma (tyvärr minns jag inte vem) skulle planera en presentation för sitt barns skolklass. Hon ville illustrera sitt arbete, men en googling av ”forskare” gav nästan uteslutande bilder av medicinforskare i vita rockar. Forskare i rock tittar på provrör. Forskare i rock tittar i ett mikroskop. I all oändlighet. Prova själv, googla.
Provrören, rockarna och mikroskopen är naturligtvis tecken som förmedlar ordning, renlighet, expertis, utbildning, bedömningsförmåga, objektivitet. Inom humaniora saknar vi sådana kompetensförmedlande tecken i vår arbetsmiljö, men vi har dator, glasögon och böcker. Böcker.
På universitets personalsidor finns ofantligt många fotografier av forskare framför bokhyllor. Visst, det är enkelt att fota någon i deras hemmamiljö, men böckerna blir också våra tecken på trovärdighet. Vi förhåller oss till en i litteraturen samlad kunskap och gör vårt bästa för att utveckla eller utmana den. I bild tittar medicinare i mikroskop. Fysiker lasrar med lasrar och gör ekvationer på tavlor. Vi läser böcker.
I botten ligger givetvis ett allvar, en tyst konflikt inom forskarvärlden. En ”riktig” forskare är fortfarande den positivistiske medicinforskaren som försöker bota cancer. Denna hierarki avspeglas och upprätthålls på samma gång i illustrationer av forskare. En bild är aldrig bara en bild, en text aldrig bara en text.
Hursomhelst. Vill man vara självkritisk (och det vill man ju) är det kanske lite som Roy Andersson skrev i Sånger från andra våningen:
”Du förstår, tanterna och farbröderna som sitter här har läst alla böcker.
- Ja, väldigt många.
- Ja, de flesta.
- Och har man läst så mycket, ja, då vet man också väldigt mycket.
- Ja, så har vi erfarenheten som vi också tar lärdom av.
- Helt riktigt.
- Lång erfarenhet skulle jag vilja säga.
- Då vet man hur man ska göra och vad man ska göra. Och, Anna, det är en sak till man vet, när man har läst så mycket. Då vet man vad som inte går att göra, som är omöjligt.
- Precis!
- Det går inte att göra vad som helst.
- Nej, nej…
- En myra till exempel kan ju inte äta upp en elefant. Det går ju inte.
- Nej.
- Och när man fyller år, då kan inte alla komma på kalaset. Då skulle ju alla bara få en sån här liten tårtbit. Som en liten smula.
- Som knappt går att se.
- Nej, det blir inget roligt kalas.
- Nej, fy tusan!”